Blogg C

När blir journalistik fiktion?

Boken som jag har läst heter Balkan Express och är skriven av  Slavenka Drakulic. Handlingen utspelar sig på tidigt 90-tal med utgångspunkt i Balkankriget. I boken får man följa författaren själv i krigets olika skeden. Boken är skriven på ett väldigt personligt sätt, med upplevelsen och känslan av händelserna i fokus.

Jag upplever boken som dokumentär nutidshistoria, som lyckas engagera istället för att bli opersonlig eller tråkig. Den starka personliga vinkeln som finns i varje kapitel, där beskrivningar och känslolägen är centrala, gör boken levande. Det huvudsakliga är här att förstå människorna i kriget, hur de lever och vad de känner. Man dras direkt in i handlingen och får uppleva vad människorna i boken upplever på nära håll, in i detalj. Som jag nämnde tidigare är känslan av upplevelserna centrala i den här boken vilket kommer fram i det beskrivande och målande språket.

Jag skulle kategorisera boken som journalistisk litteratur , händelserna beskrivs inte på ett nyhetsaktigt sätt utan med en personlig vinkel och med den känslomässiga effekten av händelsen som utgångspunkt. Fördelen med den här typen av journalistik tycker jag är att man oftast känner mer med personerna i texten, det blir en mer känslomässig koppling och en mer levande beskrivning. Man hinner känna med personerna på ett annat sätt än i ett kortare reportage.

När händelsen som ska beskrivas är ett krig, som i det här fallet, tror jag dels att sakliga och rent faktapräglade texter är väldigt viktiga för att ge en klar och ärlig bild av vad som händer. Dock tror jag att den litterära journalistiken också har en väldigt viktig roll i sammanhanget för att få fram en mänsklig prägel och ge ett ansikte åt de drabbade. Detta skrev journalisten Michael Herr om "Konventionell journalistik kan lika lite avslöja detta krig som konventionell krigföring kan vinna det". Nackdelen med den här typen av journalistik kan vara att man ibland får fram för lite fakta i texten eftersom utrymmet till största delen går till det beskrivande elementet. Det kan också bli för mycket vinkling och bara fokus på en aspekt av frågan vilket kan skada tyngden och trovärdigheten i materialet. I all journalistik är det viktigt att ge en så tydlig helhetsbild som möjligt även om man har mer fokus på någon del av historien. 

Vad gäller kravet på sanning och källkritik tycker jag att man kan ha näst intill samma krav i det här fallet som när det gäller en rent journalistisk text. Skillnaden ligger i att den personliga prägeln och vinkeln får ta mer plats och färga texten i journalistisk litteratur men materialet ska ändå bottna i sanningen.

När det kommer till skönlitterärt jämfört med journalistiskt skrivande skiljer sig de två en del åt i uttryckssättet men det finns också likheter. En av dem är att man i båda fallen kan använda ett väldigt beskrivande och målande språk för att göra texten intressant och levande. Man kan också se likheter i sättet man arbetar med dramaturgin i de olika fallen. En skillnad tror jag är att man i den journalistiska texten i större grad behöver ett kritiskt öga på ett annat sätt än i den skönlitterära. I det journalistiska uttryckssättet belyser man ofta det som är orättvist i samhället och ifrågasätter strukturer och mönster vilket inte är en nödvändig ingrediens i skönlitteraturen.

Uttrycket ”New Journalism” var nytt för mig men jag förstod snart vad genren syftar på. Jag tror att den här typen av skrivande är väldigt viktig i en tid där kravet på effektivitet och snabbhet är större än viljan att satsa på kvalitet och det som kostar lite mer. Jag tror att man vinner på att låta journalisten göra den här typen av texter för få en motpol till det snabba och lättkonsumerade. Man kan nog locka fler läsare genom att gå mer djuplodande i vissa ämnen på det här sättet.

På vissa punkter tycker jag att boken jag har läst passar in under begreppet ”New Journalism”. Jag tycker att boken är journalistik som kan läsas på ett nästan skönlitterärt sätt. Detaljrikedomen är en annan del, typisk för ”New Journalism”, som finns i texten samt att känslan och upplevelsen av händelsen tar mer plats än händelsen i sig själv. På andra sätt ser jag det här mycket som en slags dagboksanteckningar, en skildring av en hemsk episod ur en människas liv. 

/Ida Svensson