När
blir journalistik fiktion?
Boken som jag har läst heter
Balkan Express och är skriven av
Slavenka Drakulic. Handlingen utspelar sig på tidigt 90-tal med
utgångspunkt i Balkankriget. I boken får man följa författaren själv i krigets
olika skeden. Boken är skriven på ett väldigt personligt sätt, med upplevelsen
och känslan av händelserna i fokus.
Jag upplever boken som
dokumentär nutidshistoria, som lyckas engagera istället för att bli opersonlig
eller tråkig. Den starka personliga vinkeln som finns i varje kapitel, där
beskrivningar och känslolägen är centrala, gör boken levande. Det huvudsakliga
är här att förstå människorna i kriget, hur de lever och vad de känner. Man
dras direkt in i handlingen och får uppleva vad människorna i boken upplever på
nära håll, in i detalj. Som jag nämnde tidigare är känslan av upplevelserna
centrala i den här boken vilket kommer fram i det beskrivande och målande
språket.
Jag skulle kategorisera boken
som journalistisk litteratur , händelserna beskrivs inte på ett nyhetsaktigt
sätt utan med en personlig vinkel och med den känslomässiga effekten av
händelsen som utgångspunkt. Fördelen med den här typen av journalistik tycker
jag är att man oftast känner mer med personerna i texten, det blir en mer
känslomässig koppling och en mer levande beskrivning. Man hinner känna med
personerna på ett annat sätt än i ett kortare reportage.
När händelsen som ska beskrivas
är ett krig, som i det här fallet, tror jag dels att sakliga och rent
faktapräglade texter är väldigt viktiga för att ge en klar och ärlig bild av
vad som händer. Dock tror jag att den litterära journalistiken också har en
väldigt viktig roll i sammanhanget för att få fram en mänsklig prägel och ge
ett ansikte åt de drabbade. Detta skrev journalisten Michael Herr om "Konventionell
journalistik kan lika lite avslöja detta krig som konventionell krigföring kan
vinna det". Nackdelen med den här typen av
journalistik kan vara att man ibland får fram för lite fakta i texten eftersom
utrymmet till största delen går till det beskrivande elementet. Det kan också
bli för mycket vinkling och bara fokus på en aspekt av frågan vilket kan skada
tyngden och trovärdigheten i materialet. I all journalistik är det viktigt att
ge en så tydlig helhetsbild som möjligt även om man har mer fokus på någon del
av historien.
Vad gäller kravet på sanning och
källkritik tycker jag att man kan ha näst intill samma krav i det här fallet
som när det gäller en rent journalistisk text. Skillnaden ligger i att den
personliga prägeln och vinkeln får ta mer plats och färga texten i
journalistisk litteratur men materialet ska ändå bottna i sanningen.
När det kommer till
skönlitterärt jämfört med journalistiskt skrivande skiljer sig de två en del åt
i uttryckssättet men det finns också likheter. En av dem är att man i båda
fallen kan använda ett väldigt beskrivande och målande språk för att göra
texten intressant och levande. Man kan också se likheter i sättet man arbetar
med dramaturgin i de olika fallen. En skillnad tror jag är att man i den
journalistiska texten i större grad behöver ett kritiskt öga på ett annat sätt
än i den skönlitterära. I det journalistiska uttryckssättet belyser man ofta
det som är orättvist i samhället och ifrågasätter strukturer och mönster vilket
inte är en nödvändig ingrediens i skönlitteraturen.
Uttrycket ”New Journalism” var
nytt för mig men jag förstod snart vad genren syftar på. Jag tror att den här
typen av skrivande är väldigt viktig i en tid där kravet på effektivitet och
snabbhet är större än viljan att satsa på kvalitet och det som kostar lite mer.
Jag tror att man vinner på att låta journalisten göra den här typen av texter
för få en motpol till det snabba och lättkonsumerade. Man kan nog locka fler
läsare genom att gå mer djuplodande i vissa ämnen på det här sättet.
På vissa punkter tycker jag att
boken jag har läst passar in under begreppet ”New Journalism”. Jag tycker att
boken är journalistik som kan läsas på ett nästan skönlitterärt sätt.
Detaljrikedomen är en annan del, typisk för ”New Journalism”, som finns i
texten samt att känslan och upplevelsen av händelsen tar mer plats än händelsen
i sig själv. På andra sätt ser jag det här mycket som en slags
dagboksanteckningar, en skildring av en hemsk episod ur en människas liv.
/Ida Svensson
