Blogg D: Elements of Journalism

Blogg D : Elements of journalism

Det som återkommer när jag läser boken The Elements of Journalism är kopplingen mellan journalism och demokrati. Ju mer jag läser desto mer självklart känns det att de två sakerna går hand i hand. Ett av journalistikens uppdrag är att bevaka makten och informera medborgarna, vilket är en förutsättning för demokrati.

När media överger principen om objektiv nyhetsförmedling och istället propagerar för vissa intressen har man tappat en av grundstenarna inom journalistiken. Att förmedla sanningen, att kritiskt granska makten och att vara totalt opartisk är några av de mest grundläggande delarna i journalistiken. Dessa delar tar bland annat ”The Committee of Concerned Journalists”, en samling amerikanska journalister, upp som punkter i en lista som ska beskriva god journalistik. Att frångå dessa punkter och t.ex. företräda en viss sida i ett politiskt val gör att man, enligt mig, inte längre sysslar med journalistik. Att belysa en fråga från flera olika håll och ge en helhetsbild av samhället är en väldigt viktig del i journalistiken. När media tydligt tar ställning i en fråga, som i exemplet med Fox News, frångår man denna punkt vilket är väldigt problematiskt. När denna partiskhet blir mer och mer vanligt krävs det att medborgaren tar en annan roll i nyhetskonsumtionen. Man måste vara mer kritisk mot nyhetsrapporteringen och alltid se upp med vem som verkligen är avsändare till informationen för att inte bli vilseledd.

Ett annat exempel kommer från boken The Elements of Journalism, där beskrivs den mediala situationen i Polen under tidigt 80-tal. Mediacensuren var ett faktum, informationen som nådde befolkningen var hårt kontrollerad och väldigt begränsad. Detta mötte starka protester, i boken används uttrycket ”We reject your version of the truth”. Där tog man tydligt avstånd från myndigheternas ”nyheter” och började därför själva dokumentera vad man upplevde och spred det till varandra i en undergroundrörelse. Informationen nådde stora mängder människor väldigt snabbt. Det här är ett exempel på hur medborgarjournalistik, och en föregångare till dagens sociala medier, hade en enorm genomslagskraft redan då.

Som man kan läsa längre fram i The Elements of Journalism är det ju inte längre så att endast gammelmedia avgör vilka nyheter som ska spridas och publiceras. Nästan vad som helst kan publiceras av vem som helst idag. Folk blir också sina egna redaktörer och researchers, man väljer var och hur man konsumerar nyheter ur den mängd av information som sköljer över oss. I boken används uttrycket ”pro-sumers”, vilket är en kombination av consumer och producer. Gammelmedias roll att verifiera och förmedla informationen som når oss har på ett sätt försvagats. Vi behöver inte längre media på samma sätt för att få tillgång till nyheter. Jag tycker dock att deras förmåga att belysa ett ämne från flera olika perspektiv och förmågan att tränga in till kärnan i olika frågor inte bör förkastas. Det är en styrka som förhoppningsvis kommer värderas högre och högre i dagens snabba och ytliga samhälle. I och med den lättillgänglighet av nyheter vi står inför idag blir det också svårare att veta vad som är sant, vem som verkligen är avsändare och vad denne har för agenda. Det ställs högre krav på konsumenten när nyheter kan spridas var som helst. Sociala medier måste dock också erkännas för sina styrkor. Att vara först med att sprida information och att nå väldigt många människor är några av dem. Istället för att gammelmedia och sociala medier avfärdar varandra bör man ta del av varandras styrkor och lära av dem. Lättillgänglighet från sociala medier och pressetiken från gammelmedia kan vara en bra början.  

Med dagens teknik har vi som jag tidigare nämnt ännu fler möjligheter att nå ut till väldigt många människor, väldigt snabbt. Internet med bloggar och forum är bara ett exempel på detta. Med den ökade tillgängligheten följer också ett ökat ansvar. En fara med dagens utbud av sociala medier tror jag kan vara att det blir lite av ett laglöst land. Det blir en plats där man kan uttrycka starka åsikter men även publicera felaktig fakta utan att det kontrolleras eller ger några större konsekvenser för avsändaren. Detta blir en fara om läsaren inte är kritisk nog eller inte genom andra källor kontrollerar de uppgifter som publiceras. Det kan också vara en fara för rättsäkerheten i de fall namn eller bild publiceras på en icke dömd person t.ex. Gammelmedia värnar om pressetik på ett annat sätt och överväger noga i vilken omfattning känsligt material, som namn och bild, ska publiceras i sådana här fall. Likadant när det gäller integritetskydd kan det bli en väldig fara när vem som helst, med vilka avsikter som helst  bestämmer vad som bör publiceras. En del av integritetsskyddet och en människas rätt att vara anonym försvinner till viss del i de sociala medierna eftersom spelreglerna är annorlunda där.  

För att se till framtiden och det nya mediesamhället tror jag att man bör se medborgaren som en tillgång och en användbar källa i ännu större utsträckning. På så sätt tror jag att medborgaren får ett större förtroende och känner en starkare koppling till traditionell media. Ett lyckat exempel på detta skedde i och med terrorattentaten i London 2005. BBC fick in tusentals vittnesuppgifter, bilder och annat material som kunde utöka deras rapportering. På så sätt är risken också liten att man missar någon viktig del i rapporteringen. Ett annat exempel på ett sådant samarbete är Island Blogging. Det är ett projekt där medborgare på öarna längs den skotska kusten rapporterar intressanta händelser och fenomen till BBC Scotland. På så sätt kan man bevaka ett oerhört mycket större område än vad nyhetskanalen själv har möjlighet till.

Vad gäller god journalistik i det nya mediesamhället är utmaningen som jag ser det att följa med i utvecklingen samtidigt som man håller fast vid de viktiga grundstenarna inom journalistiken. Frångår man dessa tror jag att man gräver sin egen grav och istället för att vinna publik förlorar den. Att interagera med sina läsare tror jag kommer vara avgörande i framtiden. Gammelmedia måste lära från sociala medier att vara snabba och direkta medan sociala medier kan lära av gammelmedia att använda ett mer kritiskt förhållningssätt till informationen man behandlar. Folk vet att de kan få snabba och lättsmälta nyheter genom sociala medier, jag tror dock fortfarande att folk kommer att efterfråga den typ av nyheterna som gammelmedia levererar. Den djuplodande journalistiken, god journalistik, tror jag fortfarande kommer att efterfrågas och behövas i samhället. 

Av: Ida Svensson

Blogg C

När blir journalistik fiktion?

Boken som jag har läst heter Balkan Express och är skriven av  Slavenka Drakulic. Handlingen utspelar sig på tidigt 90-tal med utgångspunkt i Balkankriget. I boken får man följa författaren själv i krigets olika skeden. Boken är skriven på ett väldigt personligt sätt, med upplevelsen och känslan av händelserna i fokus.

Jag upplever boken som dokumentär nutidshistoria, som lyckas engagera istället för att bli opersonlig eller tråkig. Den starka personliga vinkeln som finns i varje kapitel, där beskrivningar och känslolägen är centrala, gör boken levande. Det huvudsakliga är här att förstå människorna i kriget, hur de lever och vad de känner. Man dras direkt in i handlingen och får uppleva vad människorna i boken upplever på nära håll, in i detalj. Som jag nämnde tidigare är känslan av upplevelserna centrala i den här boken vilket kommer fram i det beskrivande och målande språket.

Jag skulle kategorisera boken som journalistisk litteratur , händelserna beskrivs inte på ett nyhetsaktigt sätt utan med en personlig vinkel och med den känslomässiga effekten av händelsen som utgångspunkt. Fördelen med den här typen av journalistik tycker jag är att man oftast känner mer med personerna i texten, det blir en mer känslomässig koppling och en mer levande beskrivning. Man hinner känna med personerna på ett annat sätt än i ett kortare reportage.

När händelsen som ska beskrivas är ett krig, som i det här fallet, tror jag dels att sakliga och rent faktapräglade texter är väldigt viktiga för att ge en klar och ärlig bild av vad som händer. Dock tror jag att den litterära journalistiken också har en väldigt viktig roll i sammanhanget för att få fram en mänsklig prägel och ge ett ansikte åt de drabbade. Detta skrev journalisten Michael Herr om "Konventionell journalistik kan lika lite avslöja detta krig som konventionell krigföring kan vinna det". Nackdelen med den här typen av journalistik kan vara att man ibland får fram för lite fakta i texten eftersom utrymmet till största delen går till det beskrivande elementet. Det kan också bli för mycket vinkling och bara fokus på en aspekt av frågan vilket kan skada tyngden och trovärdigheten i materialet. I all journalistik är det viktigt att ge en så tydlig helhetsbild som möjligt även om man har mer fokus på någon del av historien. 

Vad gäller kravet på sanning och källkritik tycker jag att man kan ha näst intill samma krav i det här fallet som när det gäller en rent journalistisk text. Skillnaden ligger i att den personliga prägeln och vinkeln får ta mer plats och färga texten i journalistisk litteratur men materialet ska ändå bottna i sanningen.

När det kommer till skönlitterärt jämfört med journalistiskt skrivande skiljer sig de två en del åt i uttryckssättet men det finns också likheter. En av dem är att man i båda fallen kan använda ett väldigt beskrivande och målande språk för att göra texten intressant och levande. Man kan också se likheter i sättet man arbetar med dramaturgin i de olika fallen. En skillnad tror jag är att man i den journalistiska texten i större grad behöver ett kritiskt öga på ett annat sätt än i den skönlitterära. I det journalistiska uttryckssättet belyser man ofta det som är orättvist i samhället och ifrågasätter strukturer och mönster vilket inte är en nödvändig ingrediens i skönlitteraturen.

Uttrycket ”New Journalism” var nytt för mig men jag förstod snart vad genren syftar på. Jag tror att den här typen av skrivande är väldigt viktig i en tid där kravet på effektivitet och snabbhet är större än viljan att satsa på kvalitet och det som kostar lite mer. Jag tror att man vinner på att låta journalisten göra den här typen av texter för få en motpol till det snabba och lättkonsumerade. Man kan nog locka fler läsare genom att gå mer djuplodande i vissa ämnen på det här sättet.

På vissa punkter tycker jag att boken jag har läst passar in under begreppet ”New Journalism”. Jag tycker att boken är journalistik som kan läsas på ett nästan skönlitterärt sätt. Detaljrikedomen är en annan del, typisk för ”New Journalism”, som finns i texten samt att känslan och upplevelsen av händelsen tar mer plats än händelsen i sig själv. På andra sätt ser jag det här mycket som en slags dagboksanteckningar, en skildring av en hemsk episod ur en människas liv. 

/Ida Svensson

Blogg B pressetik Ida Svensson

Blogg B Ida Svensson

När jag först läste om fallet med den mördade mannen i Malmö tänkte jag att det skulle vara konstigt att undvika att skriva om de misstänktas extrema åsikter. I P1-reportaget om fallet kan man höra att ”inget pekar på…” att deras åsikter skulle vara orsaken till att de begick brottet. Å andra sidan fanns det som jag förstod inget annat tydligt motiv. Som jag ser det kan man då välja att se detta som ett mord utan att lägga så mycket tyngd på bakgrund/orsak (vilket skulle kännas ganska konstigt) eller så kan man se vilka möjliga motiv som finns. I det här fallet tycker jag därför att uppgifter om deras åsikter blir intressanta.  Även om deras åsikter inte skulle kunna bevisas ligga till grund för brottet är det en del av dem som personer. Våra åsikter styr så mycket vilka val vi gör och hur vi handlar. Jag tycker därför att deras åsikter ska kunna nämnas för att måla en bild av de misstänkta. Jag ser den här informationen som en av alla detaljer kring de misstänkta. Jag tror inte för den sakens skull att man behöver skriva vilken religion de praktiserar. Deras åsikter finns representerade i flera religiösa grupper och även icke-religiösa samlingar, därför tycker jag att det är oviktigt att skriva om just religionen i det här fallet. Det som är av intresse här är att de aktivt har tagit ställning och publicerat kraftigt negativa åsikter rörande homosexuallitet. Det är det som skulle kunna presenteras som ett motiv till ett hatbrott. Jag skulle alltså välja att skriva om deras åsikter men inte om deras religion.

I de pressetiska regler som finns framtagna står det i punkt 10 att man inte ska framhäva ” berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” Med tanke på fallet som nämns ovan är det viktigt att ta denna punkt i beaktning. Det kan nog vara lätt att blanda in deras religiösa åskådning vilket, som jag nämnde tidigare, inte känns relevant. Det är inte uteslutande muslimer som kan ha dessa åsikter och därför tycker inte jag att det är intressant i sammanhanget. Att skriva om religionen skulle istället kunna bygga på främlingsfientligheten eftersom jag tror att det skulle hamna omotiverat fokus på att de är just muslimer.

Vad gäller artikeln som publicerades på bloggen håller jag inte med Stig Hadenius när han menar att man ska kunna publicera en misstänkts namn innan den dömts. Jag tror att det är oerhört viktigt att hålla fast vid att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Jag tror t.ex. att det kan vara farligt att publicera namn och bild på brottsmisstänkta eftersom det finns en risk att människor tar lagen i egna händer, som nämns i artikeln. Man kan också skada så många, förutom den misstänkte även personer i dennes närhet om man felaktigt ”hänger ut någon”. En bild på den misstänkte tycker jag däremot att man kan publicera för att få fram dennes identitet om man också har en bild på den brottsliga handlingen (som i fallet med rånaren på tunnelbanespåret t.ex.).

De pressetiska regler som finns säger att det gäller att ”skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.” I punkt 15 står det vidare ” Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Frågan om allmänintresse är svår och intressant. Kan man verkligen skydda allmänheten genom att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar eller gör man det bara för att få fram snaskigt skvaller? Jag är tveksam till om man skyddar allmänheten genom att göra det. Jag ser inte hur den informationen kan skydda mig mer än att jag möjligtvis känner igen personen i fråga från en bild. Det kan ändå vara för sent att hindra brottet. Väger jag detta mot att en person felaktigt kan bli anklagad för att ha begått ett brott väger inte allmänintresset så tungt.

Argumentet att det skadar fler att inte skriva ut namnet ”…oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver ”42-åringen.” förstår jag inte riktigt. Det finns ofta väldigt många i samma ålder på en plats och det blir svårt att peka ut någon bara på den informationen. Att man skulle kunna förhindra framtida brott genom att publicera namn på misstänkta är jag också tveksam till. Förövaren kan maskera sig, hitta på ett annat namn eller liknande för att ändå fortsätta begå brott. Det skadar mer att skriva ut namnet, om det är felaktigt, än det skyddar om det skulle vara rätt. Allmänintresset är enligt mig oftast inte stort nog för att publicera känslig information om en misstänkt person.

Det är väldigt svåra frågor det här. Man får väga dem noga och ställa olika vinklar och argument mot varandra. Det som är viktigt är att inte glömma att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad och att hela tiden värna om individens integritet.

Blogg A

Den första nyheten som jag valt att kommentera handlar om benådningen av de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Jag läste om fallet i Nerikes Allehanda den 10/9 2012.

Det här blev en väldigt stor nyhet redan när de först greps för drygt ett år sedan. Efter ett tag förstod man att de inte bara gripits för att statuera exempel och sedan bli släppta efter ett par veckor. Att det sedan gick så pass lång tid som 14 månader gör det här till en ännu mer speciell nyhet i sitt slag. Det blev till en nyhet som växte och krävde uppföljning hela tiden. I ett sånt här fall är det oundvikligt att inte rapportera en fortsättning av vad som händer eftersom storyn inte är ”slut” förrän man når en dom och eventuellt frigivning.

Jag tror intresset också förstärks av att man bygger upp en vi och dom känsla, i det här fallet är det faktum att de är svenskar väldigt viktigt. I boken Att fånga läsaren beskrivs det att närhet till läsaren inte bara handlar om geografisk närhet utan också om kulturell närhet vilket gäller i det här fallet. Vi kan identifiera oss med dem genom samma kulturella bakgrund.

Det här är också en viktig politisk fråga. Det handlar dels om relationen mellan Etiopien och Sverige men också om hur diplomaterna med Carl Bildt i spetsen har skött sitt jobb i det här fallet. Som Fria Tidningen skriver i en artikel på deras hemsida (http://www.fria.nu/artikel/89276) har det ofta kommit att bli två kriterier som styr nyhetsvärderingen i svenska medier. För att en händelse ska få plats i media behövs en närhet till läsaren (kulturell eller geografisk som jag nämnde tidigare) samt att nyheten handlar om/berör elitnationer eller elitpersoner, som de uttrycker det. När någon som Carl Bildt, som får räknas till elitperson i det här fallet, är inblandad i en story får den alltså ett större nyhetsvärde.

Den andra nyheten jag har valt att ta upp är en artikel som publicerats i Örebroar´n v.37. ”Exmannen slog och hotade Sara” löd rubriken på förstasidan.

Det här är tyvärr ingen häpnadsväckande nyhet. Anledningen till att den ändå platsar på förstasidan tror jag handlar om att det här är en fråga som berör väldigt många. Det är många som blir misshandlade i hemmet men det är också många som är anhöriga eller på annat sätt känner till dem som blir det.

Tidningen i sig är en lokal, som nog hörs på namnet, vilket gör att en nyhet från närområdet lättare får utrymme här än i en rikstidning. Det här är också en nyhet som redaktionen själva har jobbat fram vilket jag tror gör att den får mer utrymme och väljs ut att publiceras i tidningen. Som man kan läsa i kurslitteraturen Att fånga läsaren är det här något som en tidning gärna gör för att marknadsföra sig själv och visa att man har duktiga journalister i sin redaktion som inte bara köper in färdigt material.

Det faktum att man väljer att skriva artikeln utifrån en personvinkel gör den också mer attraktiv för läsaren. Man känner en närhet till reportaget som läsare och kan lättare leva sig in i och förstå situationen på ett annat sätt än om man bara hade läst siffror från en undersökning om våld i hemmet. Det här blir nära och personligt vilket fångar läsaren och gör att den passar som förstasidesnyhet.   

/Ida Svensson